blir alltid så tankspridd på kvällarna. jobbar natt för första gången på 4 år tror jag. känns rätt okej ändå. blir jobbigt sen när man ska vända om dygnet på en dag men men låt gå.
och som alltid när jag är ensam så börjar jag alltid tänka på vilken tur jag har.
Jag har världens finaste sambo, världens bästa hund, min familj är värd mer än guld och jag har två fina afbetskollegor som jag trivs fruktansvärt bra med och ett bra jobb, mina fina vänner. Och mitt fina hus som jag älskar, de får vi inte glömma. Jag är glad att jag aldrig åkt snålskjuts på någon. Jag har fått fixa jobb själv, förutom nu när jag blev tvångsomhändertagen av min tidigare kollega carro ;)
Tänk att jag kan ha de så bra.
Jag är egentligen klagaren själv. klagar över det mest, glömmer lixom bort hur fint jag har de.
Och fast jag gjort detta så gott som själv så hade jag aldrig stått här om de inte vore för min familj. Min älskade mamma och pappa. Utan dom hade jag aldrig haft min älskling tjabe, jag hade aldrig haft min första bil och jag hade nog inte bott i laxis. alla gånger dom ställt upp och tanka min bil till exempel, alla gånger dom bara köpt något för att dom vet att jag behövt de, alla gånger jag surat på makke och dom skickat hem mig igen för att lösa de haha, alla gånger dom rastat och haft tjalle, ja allt dom gjort, bara för mig.
Tanken för mig faktiskt att skämmas lite. Vad gör man för personerna som verkligen gör allt för mig? hur kan man tacka dom. Gud vad jag älskar dom ♡
Jag måste sluta se de negativa i mitt liv, små saker som att bilen inte funkar, kolsyran i maskinen är slut, jag blir utan lön (väääldigt vanligt ;), tjalle flåsar, makke fiser, haha ja de är ju bara småsaker. Tänk vad mycket man egentligen har som betyder mer än allt annat. krisar de sig i livet så är de ju inte min soda streamer jag

behöver eller min bil. De är ju faktiskt min familj och alla underbara människor omkring mig.

ja såhär kan de gå när jag är ensam uppe på kvällarna.